onsdag 27 mars 2024

Johanna Brun - The silence roar

Foto: Douglas Sandberg 

Johanna Brun debuterade med singeln Ur funktion 2018. Jag minns att jag lyssnade mycket på den då och jag gillade Johannas röst och hur hon upprepade titeln gång på gång. Upprepningar kan vara jobbigt men de kan också förstärka om det görs på rätt sätt och Johanna gjorde det på rätt sätt. Hennes uttryck kändes kändes självklart redan på debuten och rösten färdades i ett omgivande landskap som var både mystiskt och filmiskt. Texten som handlade om Johannas diagnos Ehlers-Danlos syndrom, som är en ovanlig bindvävssjukdom. Johanna har länge klätt sig i musiken och hon klär så bra i den, samtidigt som den ger henne en stor trygghet där inga trådar någonsin lossnar. Hon har själv beskrivit musiken som hennes tillflykt och istället för ett liv klätt i smärta klädde hon sig i musiken. 

Johanna har en fantastiskt fin röst och de senaste månaderna har hon släppt tre singlar, varav Bird var först ut i november förra året. Även om hon numera sjunger på engelska så tycker jag att grunderna från debutsingeln fortfarande är intakta. Hon har ett organiskt och nära uttryck, hennes röst är som hämtad från sidorna ur någon klassisk fantasyroman. Uttrycket är nära naturen och det fria med den. Hon symboliserar de öppna fälten, skogsdoften, språnget runt träden, att dyka ner i en älv. En stig, en flygfärd bort från mörkret. Bird gav mig den bilden, en berörande text om hot och våld och samtidigt flykten därifrån, även om den kanske, dessvärre, bara fanns i fantasin. 

Efterföljande Prophecy var även den så pass hudnära att den fick min själ att gråta. Det är något speciellt med hur Johanna bygger upp känslorna med hennes röst som det främsta verktyget. En låt om att vara som i en labyrint skapad av ens egna känslor och flykten därifrån, att våga släppa taget. 

Senaste singeln heter The silence roar och den är hämtad, liksom de två andra engelska singlarna, från Johannas kommande debutalbum. Johanna låter skogen bli en del av låten och det bidrar till ett sagolikt sound, som tillsammans med fantastisk körsång skapar något väldigt vackert. Låten blir i slutet det mest storslagna som Johanna delat med sig av hittills, det stora byggs av de fina körerna. Det blir som hämtat ifrån en storfilm, dock utan det känslomässigt påklistrade. Det här är bara vackert rakt igenom och jag ser verkligen fram emot Johannas debutalbum. Hon upplevs verkligen ha filat på sitt uttryck som hon la grunderna till för flera år sedan. Det var starkt redan då men det märks att hon är mer trygg i det nu och jag är glad att Johanna låter oss lyssna.

Lyssna här nedan!

tisdag 26 mars 2024

Ida Gratte - Januari börja året


Ida Grattes nya singel tar en öl på uteservering och sätter sig i gräset och håller om någon, den är premiären utan jacka och några nyfödda fjärilar i ens mage. Den är den första solstrålarna som verkligen värmer i en värld som på många sätt inte alls värmer just nu, med saker som händer var och varannan dag. Hela tiden på olika håll runt om i världen. Kort sagt är det en vårlåt som vill skänka hopp men som också ser det tunga som alla påverkas av på olika sätt. 

Januari börja året är en gitarrplockande sak där fokus ligger på Idas röst. Den är den som styr känslan, melodin och vart låten ska hamna någonstans. Som alltid sjunger hon väldigt fint och hon fokuserar i texten på att det varit mörkt men att ingen del av henne ger upp. 

Hon uppskattar samtidigt det lilla i vardagen, som egentligen inte är så litet när allt kommer omkring. De små sakerna behöver man aldrig jaga efter på samma sätt som den inbillade lyckan, den hetsiga jakten på likes och karriärer. Det är fint att bara få vara människa och andas i solen, sitta på ett fönsterbleck och stråla samman med värmen eller någon annan människa. Och Ida ser solen bakom Globen. En slags symbol för hoppet, en slags symbol som puttar undan mörkret. Det är en väldigt fin låt att börja vårdagar med, sluta ögonen och känna solen genom fönstret.

Lyssna här nedan!

måndag 25 mars 2024

Fem album: Jack Elliot

Foto: Gabriel Jemsten

Gabriel Jemsten gör musik under namnet Jack Elliot. Han är aktuell dels med singeln It's not easy being invisible, vilket är en nyinspelning av låten som inleder EP:n, samt då med EP:n The Next Chapter. Idag gästar han bloggens serie Fem album där han berättar om album som inspirerat honom. Det känns som självklara val från Gabriel, samtidigt som han gör något eget av det som inspirerat honom. Musiken präglas av en charm och en svärta, ofta i kombination. Gabriel har en fantastisk röst, som gjord för berättelser sent om kvällarna. Lyssna exempelvis på de två avslutande spåren på EP:n, Nature is calling och Cynical ghost. Otroligt stämningsfullt, en avskalad skönhet att älska. Spotify-länkar till de album som inspirerat Gabriel, hittar ni, där det är möjligt, genom att klicka på det specifika albumets titel.

Nick Drake - Five Leaves Left (1969)
Det enda albumet där jag inte har någon favoritlåt eftersom alla låtar är exakt lika bra, både Nick Drakes gitarr och John Woods (producenten) arrangemang är gudomliga och perfekta. Som en gitarrspelare och låtskrivare så är det här ett album som inte kan bli bättre. 

John Martyn - Solid Air (1973)
Från samma era som Nick Drake och minst lika bra att blanda sången och gitarren om inte bättre. Har alltid älskat att lyssna på John Martyn, och arrangemangen i det här albumet är extremt fina, lite jazziga med en folk-touch. Arrangemangen blir så bra eftersom det redan låter perfekt när John Martyn fingerpickar så de lägger bara på mer lager av finhet. Favoritlåtar från albumet är: Solid Air, The Man in The Station och May You Never. 

Luke Bell - Luke Bell (2016)
Hans första album och hans sista, den har en stor plats i mitt hjärta och det är väldigt synd att han inte släppte något album efter denna för att den här är så pass bra. Country och folk mixat och hans röst är som silke. Albumet tar mig alltid till en bättre plats. Favoritlåtar: All Blue, Where Ya Been och Glory And The Grace. Vila i frid. 

The Smashing Pumpkins - Mellon Collie And The Infinite Sadness (1995)
Fastän jag inte hade hört någon låt på skivan tills bara några månader tillbaka så är det den mest nostalgiska blandning av låtar jag har hört, allt är invävt i en magiskt varm känsla som är svårt att beskriva. Billy Corgans röst tar lite tid att vänja sig vid men när man väl gör det så är det så värt det. Mina favoritlåtar är: Tonight, Tonight, 1979, Mellon Collie And The Infinite Sadness och Thirty-Three. 

Jackson C. Frank - Jackson C. Frank (2001)
Den första personen som gjorde att jag ville börja lära mig att spela gitarr på riktigt. Före Nick Drake och John Martyn och alla stora folk artister så var det Jackson C. Frank, underbara lyrics och arrangemang på gitarren, han behöver ingenting annat än sin röst och sin gitarr. Väldigt varmt ljud och är extremt enkelt på öronen. Favoritlåtar: Milk And Honey, Blues Run The Game och My Name Is Carnival.

/ Jack Elliot 

Lyssna på EP:n samt singeln It's not easy being invisible här nedan!

söndag 24 mars 2024

Mats Dernánd - Lake Home

Foto: Press

Mats Dernánds debutalbum Lake Home är här. Det är ett album som samlar Mats karriär hittills och som kanske kan skapa en grund för hur hans framtid inom musiken ska se ut. Det är överlag ganska storslagen pop det handlar om när vi kör genom Mats landskap. Vi möter många längs vägen. Känslor, så som hopp, och människor som delar sång med Mats. Nästan varje låt är en duett och det bidrar till olika perspektiv och nyanser i varje låt, vilket gör albumet rikt på flera plan. Vi får fina sånginsatser från bland andra Luna Keller och Emma Nilsdotter och från Mats själv förstås vars röst rymmer både kraft där det behövs och känsla vilket alltid behövs.

Ett barnskrik inleder Solid ground och genast byggs rysningar upp längs mina armar. Jag kan tycka att stegringen i låten hade kunnat undvikas. Känslor hörs oftast som mest när man tonar ned omgivningen, annars är det en väldigt fin låt. Det är en sak när känslor stegras i en låt och man hör det i varje instrument, i rösten - men ofta blir det bara mer muskler musikaliskt och det blir en annan sak. Överlag är det i de mest stillsamma stunderna som jag njuter som mest av albumet. Liar har en musikalisk omgivning som smyger sig fram, med blås som med andakt visar upp sig. En relation som faller isär och en fantastisk bit av musik som ger mig bilder av vad som gått fel i relationen, hur allt kunde bli som det till sist blev. She’s called Grace återkommer i två versioner, varav den akustiska är den klart bästa. Det blir också till en duett i den akustiska versionen vilket också bidrar till det bättre. Känslostormen är enorm. 

Titellåten är en annan höjdpunkt, där likt storfavoriten Liar &Tilly är med och bidrar till sången. En sång om att ha varit frånvarande men slutligen så kan man återförenas och återhämtas ihop. Mörker finns i Mats sånger men de motas till slut bort av dess motsats. Lösningen finns alltid där, en kärna av hopp i den tuffaste natten. Och som Mats uttrycker i inledande fina You are not alone. Du är inte ensam. 

Det är ett starkt album som Mats bjuder oss på där det finaste finns i det nedtonade, då kommunicerar känslorna till oss som tydligast. Då märks hoppet han sprider allra bäst.

Lyssna här nedan!

lördag 23 mars 2024

Nanie Tauno - Rödvin & PS5

Foto: Klara Lindgren

”Du är som vackrast när du gråter”, sjunger Nanie Tauno i inledningen av nya singeln Rödvin & PS5. Det är den andra singeln som hon levererar i år. Hon fortsätter att sjunga ”du skulle aldrig säga det, hellre dör du än att någonsin va en anledning till det” och det är en fin vändning på texten. Jag gillade förra årets singlar, Varje version av dig och Jonathan Johansson-covern Stromboli brinner, väldigt mycket. Särskilt den förstnämnda, en låt om att göra allt för sina vänner och finnas där för dem genom alla deras jag, både de bra och de mindre bra. Men man slutar aldrig utvecklas och för varje begravning av ett jag så återkommer ett annat. 


Tall poppy syndrome som släpptes tidigare i år bar en melodi med mycket puls och texten hade två långfingrar i sig, särskilt mot de som försöker kväva ens drömmar, som inte trodde på en. Det är lätt att det blir så när man växer upp i en mindre ort och drömmer om något större, att människor genom avundssjuka försöker trampa ihjäl ens längtan och ens drömmar men man ska aldrig låta dem. Man ska tro på sig själv, även om det i sig är väldigt svårt. 

Nya singeln gör mig varm i hjärtat. Om att hålla ihop tills åldern gett dem allt för sköra ben och i deras hem ska skratta eka i evighet. Det finns en rädsla att allt ska försvinna men ju längre hjärtat får stå stadigt desto mer tryggt känns det, desto mer kan man koppla av. Och att bara vara hemma med rödvin och spela Playstation 5 kan vara den himmel man vill nå, den som räcker till. Det är en ljuvlig ballad som lyser upp en grå lördag i Göteborg.

Lyssna här nedan!

fredag 22 mars 2024

Musikminne från Gabriella Wilsson

Foto: Press

"Jag vill leva, du vill dö i Norden" sjunger Gabriella Wilsson i debutsingeln Svenska sommarn. Hon sjunger med en närvaro som går att ta på och delar med sig av en historia som är hudnära och explosiv. Hon går igenom det fina med sommaren, det nästan pastelliga, samtidigt som kontrasten med de som inte alls mår bra lyfts fram. De syns kanske inte lika mycket, de kanske flyr solen för en mörk gränd nånstans, för ett mörkt tonårsrum. Det är en djupt berörande låt som Gabriella bjuder på. Kanske blir det en av årets absolut bästa singlar. Så starkt är det. Låten är ett första smakprov från EP-serien Skam dödar och jag är säker på att Gabriella är en artist att vända alla känslor mot. Hon har något väldigt viktigt att berätta. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne!

När jag tänker tillbaka på en eftermiddag som förändrade mycket för mig, ser jag oss sitta i en lummig trädgård omgiven av vajande träd och blomstrande buskar, trots att ett fint regn svepte över oss. Jag och min syster satt tätt intill varandra, våra händer sammanlänkade i ett tyst löfte om gemenskap och stöd. Framför oss satt Maja Francis, med ett piano vars alla tangenter berättade en historia – förutom en, som tystnade och lämnade utrymme för vår fantasi. 

Maja spelade PMS Party, en låt som vibrerade med känslor och ärlighet, och mellan ackorden berättade hon om sin resa. Hon hade tagit ett uppehåll från musiken i tre år, en period där hon inte bara återfann sig själv utan även skapade med sina vänner. Detta uppehåll kulminerade i ett album som kändes lika personligt som det var universellt. Hennes ord och melodier vävde samman våra egna erfarenheter med hennes, och jag kände mig djupt berörd. Bara ett år tidigare hade jag lämnat ett heltidsjobb för att följa mitt hjärta och satsa på musiken, och här var Maja, några år före mig på den resan, som ett levande bevis på att tiden vi ger oss själva att växa och skapa är ovärderlig. 

Den dagen, under ett lätt regnskyfall som nästan verkade understryka varje ord och ton med en mjukhet och renhet, fick jag en ny förståelse för tålamod och tro på min egen process. Maja, med sin historia och sin musik, blev en fyr i mörkret för mig. Hon påminde mig om att våra drömmar inte har ett bäst före-datum och att de vägar vi väljer kan leda oss till platser långt bortom vår vildaste fantasi, även om vi måste stanna upp och läka eller omformulera våra drömmar längs vägen. 

Där vi satt, jag och min syster, i den regndränkta trädgården, omgivna av musik och berättelser som länkade samman oss med något större än oss själva, fann jag inte bara styrka i Majas ord, utan även en djupare förbindelse till musikens kraft och min egen resa. Det var ett ögonblick av klarhet och inspiration, mitt i naturens egen melodi, där varje regndroppe och den tysta pianotangenten spelade sin egen viktiga roll i symfonin av livet.

/ Gabriella Wilsson 

Lyssna på Svenska sommarn här nedan!

Musikminne från Welt

Foto: Press

Drömsk elektronik bjuder Welt på i nya singeln Forget. Hon debuterade med singeln Lose you 2021 och låt efter låt bygger hon upp sin debut-EP Nobody knows me. EP:n anländer i slutet av april. Jag gillar Welts sätt att bygga upp drömmar i sin musik, att liksom få in det dansanta i det tunga och mörka. Just Forget är en break up-låt där hon frågar sig om man någonsin egentligen kommer över någon eller om det är tiden som liksom suddar ut alla känslor efter ett tag, som får en att glömma att det man känner nu en gång var starkt och levande. Det är en både stämningsfull och finstämd låt. Idag gästar Welt bloggen för ett musikminne!

Jag har valt att dela med mig av ett minne om när jag hörde min favoritlåt för första gången. Jag bodde i London 2016 och satt på en buss, troligtvis på väg hem från jobbet som servitris som jag hade då, när en vän till mig skickade en låt som hette Never be like you med artisten Flume. Sångerskan Kai sjunger på tracket och jag trodde först att Flume var namnet på kvinnan som sjöng. Jag minns hur jag blev totalt uppslukad av den låten. Jag tyckte den var helt perfekt. Ljudbilden, texten, sången och framförallt känslan som låten gav mig. Jag blev också så fascinerad över hur omslagen till Flumes låtar så perfekt symboliserar känslan som låten avger. 

Den här låten kan man säga var startskottet till vilken typ av musik jag själv ville göra och Flume har blivit en jättestor inspiration för mig både musikaliskt och visuellt konstnärligt. Jag började lyssna på alla hans låtar, googla information om honom och såg honom även live 2017 på Way out West. 

Vissa favoritlåtar kommer och går men konstigt nog får jag fortfarande pirr i magen när jag hör introt till just den här låten. Och den dagen på bussen för åtta år sen bytte jag bakgrundsbild på mobilen till Never be like you-omslaget och har inte haft nån annan bakgrundsbild sen dess. Är jag lite tokig eller bara ett väldigt troget fan?

/ Welt 

Lyssna på Forget här nedan!